Regler för Kreativitet?

Var går gränsen att sätta regler på kreativitet är min undran? Eller ska jag säga den själutnämnda tillåtelsen en del tar sig för att döma andras kreativitet, ibland med ett regelverk i bakgrunden.
   Att vara i ett skapande ger en otroligt härlig känsla, att vara i ett flöde av en alldeles unik energi och åstadkomma något eget utifrån sig själv och sin idé, är det inte det som i slutändan sticker ut från vårt annars så formstyrda samhälle och som stärker den egna utvecklingen, ja som faktiskt även kan vara befriande för andra.

   Är det ok att sticka ut?

Konst exempelvis anser jag ligger helt i betraktarens öga och om skuggorna sitter på fel sida eller huvudet är under armen så är kanske konstnärens tanke att förmedla något annat än att sätta linjerna ” på rätta stället”
   Om man sätter fokus och förfasar sig över meningsbyggnadsfel och särskrivningar har man inte läst och tagit till sig texten. En gammal svensklärare berättade hur hon rättade pojkvännens kärleksbrev med rödpenna och ja, den romansen blev inte långvarig.
   Personer som söker sig till Tv-program med sin stora sångglädje och blir totalt sågade av en jury och många sitter hemma framför tv:n med skämskudde. När jag lyssnar på radio tycker jag mig i alla fall höra ett spann av olika röster där många skulle skrattas ut framför en expertpanel. Hur kommer det sig? 

   Ja kanske är det så att de personerna inte utsätter sig för andras tyckande utan kör sin grej helt enkelt.

   En stor del tror jag också handlar om support på vägens gång. Hur vi formas från barnsben av de vi har i vår omgivning.

Min farmor Judith var min stora supporter och hon försvann alldeles för tidigt ur mitt liv. Hon gladdes åt allt jag gjorde och hon uppmuntrade verkligen min konstnärliga ådra. Jag minns speciellt ett tillfälle då hon satt barnvakt åt mig och hade på sig ett par nyinköpta vita skor. Jag misstänker att de nog var införskaffade efter noga övervägande om att köpa nytt verkligen skulle vara nödvändigt.
   När farmor tog en tupplur hämtade jag pappas bruna skokräm och piffade till hennes ena sko. När hon vaknade blev minen hastig förfäran men sen log hon och kramade om mig, sträckte fram den andra skon med orden: -Tänk vad du kan Marianne! Och även den andra skon fick ny färg.

   Hennes ord från just den händelsen bär jag alltid med mig.

En kär vän till mig hade en moster som jobbade hela sitt liv som konstnär utan att få det där stora genombrottet. Hon dog 86 år gammal för mer än 10 år sedan. Min vän berättade hur hon kullkastades av olika konstkritiker och en sviktande självkänsla gjorde att hon isolerade sig mer och mer från omvärlden. Nu ska hennes konst ställas ut på Manhattan i New York och det är hennes tidiga alster som ska ställas ut. De där första av en ung tjej med självförtoendet på topp, utan att förlora sig i andras kritik och tyckande,  just det där flödet av alldeles unik energi………skapandets kraft!

Jag vill ge ett råd till dig som läser detta: Innan du bedömer någon annans kreativitet, lägg orden på tungan och väg dem noga. För just ditt omdöme kan leda till att kreativiteten stannar upp där och då för att bli en undanstoppad dröm.

/ Marianne Bertilsdotter
Yogalärare, Livsstilscoach

DELA