Bemötande på gott & ont

Du råkar ut för något och en enorm mängd av information från din omgivning kan helt plötsligt dyka upp utan att du ber om den. Detta på både gott och ont. När den inger hopp, tröst och viktig fakta som inte är av allmän karaktär kan den positivt föra dig framåt trots det svåra. Men när historien slutar i katastrof och i värsta fall döden, vill man verkligen höra det?

Även om en del av oss är realister och vet att döden alltid kan lura runt hörnet.

Jag menar, vill en förstföderska strax innan förlossning höra om fruktansvärda upplevelser och förlossningstrauman? Den cancersjuke som hör vännens ivriga berättande om den bekanta eller släktingen som haft samma cancertyp, det är bara det att  allt blir plågsamt fram till slutet. Den som just lämnats ensam och är förkrossad av brusten tillit att det finns en ny partner där ute. Den som upplever stark ångest, att det är bara att ta sig samman. Att det skulle vara en mening med att en älskad rycks ifrån en.

Hur bemöter du någon i sorg, trauma eller med upplevelsen att befinna sig på livets skuggsida? En skuggsida vi känt av eller kommer att befinna oss i förr eller senare av olika anledningar.

Bemöter du med:
– Jag förstår precis och plockar ur egna eller andras erfarenheter, eller talar du om att det faktiskt finns de som har det ännu värre, eller är beslutet att bara lyssna och finnas där?

Även om man själv sett livet i ”skarpt läge” så är allt högst individuellt även om händelsen är liknande. Det som händer dig blir just din erfarenhet. Det är ditt sätt att hantera saken som gör hur du kan förlika dig med fakta, hitta en acceptans och en inre frid.

Acceptans kan låta provocerande men jag menar att det handlar om att befästa:
– Nu är det såhär, det är mitt nuläge, även om det är obegripligt i stunden.

   – Hur tar jag mig vidare? Annars är risken stor att bli kvar i en sorg eller rädsla som hindrar själva livet.

Det finns ett uttryck som jag skriver under på och det är ”Om man kapslar in sorg så är man död mitt i livet”

Jag funderar också kring hur den egna rädslan triggas när något -händer någon i ens närhet. Ofta är det många gånger då en del lever som mest. Skalar bort allt oviktigt och ser livets möjligheter.
Döljer bemötandet av en drabbad egen obearbetad sorg, kan ibland käckheten komma som ett snabbplåster för att det blir för svårt och påminner om det sköra.

Om du mött och tagit illa vid dig av märkliga beteenden, kommen-tarer i svåra stunder så är mitt råd: Man kan aldrig räkna med att andra ska förstå precis vad som pågår inom dig. Du får helt enkelt förlika dig med tanken att personen vet  inte bättre än så just nu och släppa taget om det.

”Fastän vi vet att den akuta sorgen kommer att ge med sig efter en förlust, så vet vi också att vi kommer att förbli otröstliga och att vi aldrig kommer att hitta en ersättning. Det spelar ingen roll vad som kommer att fylla ut tomrummet. Även om det blir fullständigt utfyllt, kommer det ändå alltid att förbli annorlunda. Och i själva verket är det så det bör vara. Det är det enda sättet att fortsätta den kärlek som vi inte vill överge”
( Sigmund Freud 1926)

Min fråga till dig kära läsare:
Hur bemöter du andra i smått och stort?
Tillåter du att skingra -skuggorna kring dig själv?

/ Marianne Bertilsdotter
Yogalärare, Livsstilscoach

DELA